Ja, nu är
jag i full gång med renoveringen av min Bentley. Min tanke är att jag skall
skriva lite om detta i varje bulletin. Eftersom bilen genomgår en
totalrenovering kunde det kanske vara intressant att läsa vilka problem som
jag kommer att ställas inför och hur jag löser dessa. Syftet med
artikelserien från min sida är, dels att förhoppningsvis kunna lära ut lite
av mitt yrke samt sätta ”press” på mig själv att göra något på bilen mellan
varje utgivning av vår trevliga svenska klubbtidning från RREC.
Eftersom detta är den första artikeln tänker jag berätta historiken fram
tills nu. Det är väl lika bra att börja från början.
Mitt intresse för Rolls-Royce
Jag är född 1958, alltså ett år innan de flotta bilarna från Crewe skulle
komma att förses med V8 motorer. Mitt intresse för bilar var mycket stort
redan från början. Jag lärde mig de flesta bilmärken före flertalet ord i
svenska språket, som jag för övrigt fortfarande har stora bekymmer med (till
skillnad från bilar)
Redan som fyraåring drabbades jag svårt, av den obotliga sjukdomen vi alla
som läser detta lider av, ”Rolls-Royce sjukan”. I mitt fall blev jag smittad
av en några år äldre kompis och en av hans leksaksbilar! Det var så att min
mormor hade en väninna som hade en son med världens största sandlåda (som
jag minns det). Ja, inte nog med det, den var full av leksaksbilar också.
Som ni
förstår ville jag aldrig lämna sandlådan, även om jag hade lekt där hela
dagen. Men det fanns en sak till som lockade mig inne i huset i min kamrats
rum. Där på hyllan ovanför hans skrivbord stod den, en tvåfärgad grå Rolls-Royce
Silver Wraith Sport Limousine Park
Ward,
tillverkad av Dinky Toys.
Min kompis hade fått den i femårspresent av någon släkting, men den fick
absolut inte tas ut i sandlådan för då skulle givaren bli så ledsen, sade
kamratens mamma barskt. Var jag riktigt snäll någon söndag, kunde jag under
överinseende få ta ner bilen från hyllan och försiktigt putta den fram och
tillbaka mellan pekfingrarna på skrivbordet, för att åter ställa upp den på
hyllan som ett prydnadsföremål.
Jag lärde mig nu att Rolls-Royce skiljde sig markant från alla andra
bilmärken. De andra kunde man ju utan problem ha liggande i sandlådan för de
skulle ju förr eller senare ändå bli skrot, till skillnad från ”Rollsen” som
skulle bevaras för evigt och vårdas ömt. Kanske inte så knepigt att hela min
fritid nu vid 46 års ålder går åt främst till att leta efter Rolls-Royce-
och Bentley leksaksbilar till min samling?
Rolls-Royce Silver
Cloud och Bentley S
Redan före 2:a världskriget kom fabriken ut med Bentley MK V. Det var tänkt
att man för första gången skulle sälja bilar med kaross! Ja som ni vet
tillverkade fabriken före kriget endast chassin, sedan fick beställaren låta
förse sin bil med kaross från en karosserifirma.
Efter endast 17 tillverkade Mk V (alla med specialkarosser) satte dock
kriget stopp för all produktion. Men när kriget var över kunde man därför
snabbt komma ut med en ny bil då ju konstruktionen redan var färdig. Bilen
kom att heta Bentley MK VI. För första gången kunde man nu erbjuda en
komplett bil med kaross.
Karossen var tillverkad helt i stål av Press & Steel Ltd som var ett
dotterbolag till British Motor Ltd. De första exemplaren rullade 1946 ut
från Crewe som nu blivit bilfabrik. All flygmotortillverkning kom nu att
koncentreras till Derby. Från 1953 döptes modellen om till R-type i samband
med att man förstorat bagageluckan.
Från 1949 kunde man också få bilen i Rolls-Royce-utförande under namnet
Silver Dawn. Denna lilla Rolls-Royce såldes de första åren bara på export.
Utvecklingen efter kriget blev snabb och man förstod att Mk VI/Rtype snart
skulle bli omodern tekniskt men framför allt designmässigt. Chefsdesignern
John Potwhele Blackrey fick i uppdrag att designa en ny bil. Han var en
mycket duktig designer. Redan 1937 som 23-åring hade han blivit
chefsdesigner hos anrika Gurney Nutting, en firma som av många ansågs som
den bästa karossbyggaren när det gällde design. När kriget bröt ut började
han hos Rolls-Royce som designer på flygmotorer.
Under senare delen av kriget förflyttades han till experimentverkstaden i
Belper, några mil norr om Derby. Här hjälpte han bland annat H J Mulliner
att ta fram R-type Continental Fast Back. Sedan kom uppdraget att ta fram
ersättaren till R-type.
Projektet döptes internt till ”Siam”. I september 1952 stod den första
prototypen färdig. Den visade sig vara med det snyggaste som Engelsk
bilindustri hade skådat någonsin.
Här ser man en del av den eleganta inredningen i nya Rolls-Royce Silver
Cloud och Bentley S. Bakre kupén var väldigt rymlig och man sitter verkligen
”kungligt” i det välformade baksätet. Dörrpanelerna, borden och
sminkspeglarna är mycket elegant utsnidade i valnötsrot.
Bilen ser
ju väldigt mycket större ut än föregångaren, men det är inte så. Bredden är
5 cm större och längden likaså (538 cm mot 533 cm). Interiören blev mycket
luftigare och försedd med mycket mer valnötsrot.
Bord var standard både bak och fram, medan solluckan nu blev ett tillbehör.
Karossen kom även fortsättningsvis att tillverkas av Press & Steel Ltd som
av elaka tungor kommit att kallas för Press & Rost! Ja, 1947–55 års modell
var mycket rostkänslig. Den nya bilen fick luckor och dörrar i aluminium,
dels för att spara vikt men också med hänsyn till tidigare rostproblem.
Chassit fick behålla sin raka motor med sex cylindrar som nu var på 4 887
cm3. Förgasarna var dock större med separat tomgångssystem. Standard blev nu
General Motors fyrstegs automat. Manuell växellåda gick dock att få som
tillbehör ytterligare några år.
Chassit fick en kraftig ram med ett kryss på mitten. Den var pressad av en
20-tons press i U-form, som sedan sammansvetsades på mitten till en lådform.
Trots att den inte blev tyngre än föregångaren blev den 50 procent styvare.
Bromstrummorna blev lägre men betydligt bredare och man behöll det mekaniska
låsningsfria bromssystemet (en uppfinning från Hispano-Suezia). Hjulen blev
nu 15 tum. I april 1955 kom så bilen ut på marknaden under namnet Bentley S
och Rolls-Royce Silver Cloud. Senare – 1959 – kom den andra versionen
försedd med V8-motor och från och med 1962 blev tilläggsnamnet III, dessa är
lätta att se på de fyra strålkastarna.
Nästa bil, Silver Shadow, kom ut 1966 men det är en annan historia. Totalt
kom det att tillverkas närmare 15 000 bilar åren 1955-1966, det dittills
största antalet i företagets historia.
Historien om ”264:an”
Min bil är en Bentley S Standard Saloon och ett relativt tidigt exemplar,
levererad den 9 november 1955. Bilens chassinummer blev B-264-AN. Jag har
därför i denna artikelserie döpt bilen till ”264:an”.
Bentleybilarna hade alltid ett chassinummer med jämna siffror, medan
Rolls-Royce bilarna fick udda (dock ej nummer 13, då det skulle kunna bli
otur med dessa). Således är min bil den 132:a som lämnade Crewe. Dessa
tidiga bilar hade enkelt bromssystem och saknade normalt styrservo. På
chassikortet, som för övrigt går att beställa en kopia av från RREC i
England, kan jag utläsa dess tidiga historia.
Bilen var lackerad i Sable (en grönbrun kulör) med Sand (en ljus silver-guld
metallic) på översidan. Motorhuven var lackerad i bottenfärgen vilket var
vanligast på Bentley bilarna medan Rolls-Royce oftast hade toppfärgen.
Inredet var i matchande ljus beige, Connollys nummer VM3234. På kortet kan
man också utläsa att radion var av typ ”200X” och att däcken var av fabrikat
India.
Bilen kom att få registreringsnummer WLS 698. Förste ägare blev Dennis Foden,
E. R. F. Ltd.
Sun Works, Sandbach, Cheshire England.
En by som
ligger endast fyra kilometer från fabriken i Crewe! Var måhända E R F Ltd en
bilhandlare?
Här kom bilen att tillbringa sina första fyra år. Den 1 oktober 1959(när S
II introducerades med V8) såldes
bilen till Messrs Thos Boorn & Co Ltd,
Venn
Street, Clapham London SW 4.
Tredje ägare blev någon gång en Mr T Iwellmeyer, 75 Karlsruher Kaiserstrasse
16, Västtyskland. Så långt kan man se på chassikortet. Därefter saknas
tyvärr en period av bilens historia. På försommaren 1976 åkte Jan E Grynning
(då Svensson) och hans vän Svante Rosén från Ulricehamn till Tyskland.
Det var tänkt som en ren semesterresa fram och tillbaka till Hamburg, i
någon av Svantes Rolls-Royce- eller Bentley-bilar. De tog färjan från
Göteborg, men väl framme i Hamburg kom Svante på att han nog skulle behöva
åka till Schweiz. Där stod nu Janne mitt i Hamburg utan att veta hur han
skulle ta sig hem och dessutom hungrig.
Utefter en trottoar fick han syn på en korvgubbe, en sådan där med låda på
magen ni vet. Bredvid korvhandlaren stod det en risig Bentley S parkerad.
Janne köpte en korv och frågade samtidigt vem som kunde rå om bilen. Den är
min, sa korvgubben.
Janne förklarade att han behövde en bil för att ta sig hem till Sverige igen
och efter lite förhandling hade bilen bytt ägare. Tur för Janne att han
tagit med sig den ”stora” plånboken för han fick betala kontant. Bilen var
tämligen rostig och ett kraftigt knack hördes från motorn men till Sverige
tog sig ekipaget ändå. Väl hemma på gården parkerades bilen på ängen
tillsammans med en massa andra Rollsar och där blev den stående.
På sensommaren 1976 kom jag att läsa en annons i Göteborgs Posten där det
annonserades ut flera Rolls-Royce chassin. Som artonåring och lite blåögd
trodde jag mig nu ha chansen att kanske förverkliga barndomsdrömmen att
förvärva en Rolls-Royce. En gammal bil som saknar kaross kunde ju inte kosta
så mycket, kanske en tre-fyra tusen trodde jag.
Jag tog mod till mig och ringde Kungälvsnumret. Jag frågade Janne lite
försiktigt vad det biligaste chassiet från 30-talet skulle kosta. Svaret
blev ”40 laxar”. Efter lite prat förstod Janne att ett chassi nog inte
skulle vara det rätta för mig. Jag tror att han kände lite medlidande med
mig och min dröm så han sa: Jag har nog något annat för dig, en sliten men
ändå hygglig Bentley S.
Den ser ut som en Silver Cloud och är ett lämpligt objekt för en 18-årig
bilmekaniker. Du skall få den för 31 000 kronor. Efter en sömnlös natt begav
jag mig tillsammans med mamma och mormor (!) till Kungälv dagen efter. Där
stod den på åkern.
Vilken pärla! Men hur skulle jag lyckas lösa finansieringen? Jag hade ju
bara 5 000 på banken. Men när alla på ängen förstod att jag aldrig skulle
bli människa igen, om jag inte blev ägare till bilen, blev alla väldigt
förstående och hjälpsamma mot mig. På tio minuter hade Janne sänkt priset
till 26 000, mormor köpt min Volvo P 1800 -61, som jag höll på att renovera,
jämte en halvfärdig Ford Prefeckt som jag ägde för 13 000 och mamma köpt
vattenskidbåten jag hade för de resterande 8 000 kronorna! Vad bra det är
med förstående medmänniskor ibland!
Bilen var nu min! Jag hade bara hundra kronor på mig som jag gav Janne i
handpenning. Han lät mig då skruva av grillen, som jag sedan hade stående i
min säng! Efter två veckor hade mina släktingar reglerat sina affärer med
mig och jag åkte till Janne för att hämta bilen. Det skulle visa sig vara
svårt att få upp den på den förhyrda kärran men sent på kvällen lastades
bilen av på trädgården i Trollhättan.
Alla minna kamrater var samlade och vi satt halva natten och njöt på de
slitna lädersofforna, Vi lyckades till och med att ratta in radio Luxemburg,
sedan jag hade stulit batteriet i pappas V4. Under hösten påbörjades så en
renovering av bilen. Tillsammans med Janne renoverades motorn.
Det blev vid demonteringen uppenbart vad som var orsaken till knaket i
motorn. Bilen saknade en kolv!! Vevstaken satt dock kvar och hamrade i
cylinderfodret. Under 1977 lämnades bilen till en lokal bilplåtslagerifirma.
Där rost lagades golv, skärmkanter, bakstycken och delar av ramen bak. En
framskärm lagades medan en byttes till en helt ny, så också med
sparklådorna.
Förutom dörrpaneler och ryggstödet bak byttes läderinredet, nu till ett
mörkgrönt skinn mot originalets beige. Även innertak och mattor bytes.
Arbetet utfördes av Erlanders sadelmakeri på Eklandagatan i centrala
Göteborg.
Kromet skickades till Lagmansholm för omförkromning medan vissa delar köptes
nya. Här kan nämnas att redan på våren 1977 beställde jag fyra nya
navkapslar av Janne, som vid det här laget fått leverera mycket delar till
mig. Denna gång uppstod dock ett litet bekymmer.
Det var så att Janne skulle åka till England dagen efter att jag skulle
hämta de nya navkapslarna. Han bad mig därför att jag skulle ta med mig en
check, ställd till honom men i pund, så att han kunde växla den i England.
Det visade sig att detta inte var möjligt för banken och jag tvingades
utfärda den i svenska kronor istället. På den tiden kunde Janne ibland ha
lite kort stubin och jag råkade komma en sådan dag. Jag tror aldrig att jag
fått så mycket skäll av någon som av Janne när han fick se checken.
När jag åkte hem med mina nya navkapslar tänkte jag hela vägen på att jag
minsann skall börja importera Rolls-delar själv från England. Detta var
starttankarna och en av orsakerna till det som sedan kom att leda till
Rohdins Automobilservice.
Jag kan nämna detta då jag och Janne i dag är goda vänner och mest skrattar
åt vad som hände den där dagen för 27 år sedan. Tidigt 1978 blev karossen
färdigsvetsad och bilen lämnades till en lokal lackerare som fick i uppdrag
att lackera bilen i mörkgrönt med svart överdel, allt i cellulosa.
På våren var den färdiglackad och monteringsarbete återstod. Jag hade lovat
alla minna kompisar att vi på midsommaraftonen 1978 skulle kunna köra med
bilen till kusten. Det jobbades dag och natt för att detta skulle lyckas.
Registreringsbesiktningen ägde rum den 22 juni 1978 dagen före
midsommarresan. Vilken tur att bilen gick igenom! Färdig var den inte, små
detaljer som dörrpaneler och så vidare var inte monterade, men midsommaren
blev lyckad.
Till och med de mest berusade raggarna i Bovallstrand flyttade på sig och
sa, ”O, vilken bil!”. Under sommaren och hösten framfördes bilen på flera
veteranbilsrallyn och resor med familjen. 1979 var det dags för mig att göra
rekryten. Jag blev utsedd till militärpolis förlagd till Stockholm och K 1.
Där fick jag som ende man, lov att ta in bilen och parkera den mitt på
kasern-
Bilen hemma på gården våren 1977. Orignallacken sitter
fortfarande på och glänser fläckvis efter en kraftig polering. De nya
navkapslarna sitter monterade på hjulen.
gården,
extremt välbevakad. Under sommaren 1979 var Bentleyn med i tidningen
Bilsports tävling ”Sveriges snyggaste bil”, den gick vidare och kom till
final. När det så var dags för finalen var jag på en övning på Gotland. När
det kom ut bland gubbarna att min bil var i final ”dammsög” man hela ön på
alla Bilsportstidningar.
Jag tror att hela bataljonen var med och röstade på Bentleyn. Det räckte
till en andraplats, slagen av en Chevrolet Impala cab -59.
Jag slutade min anställning som mekaniker hos Volvos återförsäljare i
Trollhättan 1980 och började min med min egen rörelse i stället. En vårdag
var jag ute och körde med bilen i Stenungsund då det blev lite bekymmer.
På S I regleras värmesystemet med vakuum och det finns två värmekranar i
systemet. Det var ett membran som skiljer vatten och vakuum åt i en av dessa
två som gick sönder. Detta fick till följd att vatten läckte ut genom ett
lufthål i vakuumklockan som sitter ovanpå värmekranen. Bilen gick varm och
kylaren sprang läck. För att ta mig hem blev jag tvungen att fylla på vatten
var och varannan kilometer. Att jag hela tiden fyllde med kallt vatten på en
varm motor var inte bra.
Väl hemma hördes ett litet knack från motorn. När jag senare demonterade
motorn kunde jag konstatera att en kolv för ett ögonblick måste ha skurit
med cylinderfodret så att detta dragits ned en centimeter från sitt normala
läge. Följden blev att en kolvring gått sönder. Jag tyckte dock nu att min
första renovering av bilen inte höll en tillräckligt hög standard. Så nu när
ändå motorn var ur var det väl lika bra att plocka isär hela bilen igen.
Företaget tog de följande åren all min tid och när jag och Lisbet i augusti
1989 fick vårt första barn (Hans) ville vi köpa hus. För att frigöra kapital
sålde vi då Bentleyn till Volkswagenhandlaren och RREC-medlemmen Kurt
Blennermark som då köpte den demonterad. Meningen var att jag skulle
renovera den färdigt åt honom men det blev aldrig av. 2003 lät dock Kurt mig
köpa tillbaka bilen igen. Den kommer förmodligen aldrig mer att bli till
salu under min levnad.
Målet är nu att renovera Bentleyn till absolut fabriksnytt skick i detalj.
Sedan att tävla med den över hela världen i Concours-evenemang. Från hösten
2003 tills nu har karossen renoverats av en mycket duktig plåtslagare på
mitt jobb. Det är om hans utförda arbete jag tänkte skriva i nästa
klubbtidning.
Bilen skall under hösten flyttas hem till mitt privata garage då jag skall
renovera den själv där på min fritid.
Bästa
Bentley/Rolls-Roycehälsningar!
Anders Rohdin
PS. Nästa
gång lovar jag att inte skriva om mig själv och min barndom utan jag kommer
då att koncentrera mig på renoveringen av ”264 an”. Här ses bilen efter
renoveringen sommaren 1978 i sin nya kulör. |
Bilden visar ”264:an”
på en åker hemma hos Jan E Svensson (numera Grynning) utanför Kungälv,
omgiven av högt gräs. Framför den stod det ytterligare en Bentley S minns
jag. |