En solig morgon den 8 augusti startade Claes-Thure Flinck och jag från Kullavik utanför Göteborg för att träffa likasinnade kompisar inom RREC i Bjäre. Vi färdades i Claes-Thures vackra Bentley Azur cabriolet.

Vår första anhalt på rallyt var besöket i Hallandstunnelns utställningshall vid södra tunnelmynningen. Ett mycket intressant besök.

Numera har Banverket anlitat Skanska som bildat ett konsortium tillsammans med Vinci, ett franskt företag som har de bästa erfarenheter från tunnelborrningar i bl a Alperna.

Vår guide, Malin Andersson, gav oss en allsidig information och visade en film om hur tunnelborrningen sker idag. De historiska misstagen berördes, och skälen till att läckage och behov av tätning inte förutsågs.

Det var som bekant det använda tätningsmedlet Rocagil (som innehöll det giftiga ämnet akrylamid) som gav förgiftningssymptom på både djur och människor på åsen. Banverket har fått punga ut med rätt så stora skadestånd.

En allmän myt är ju att tunneln skulle spara en kvart i tid när man åker från Göteborg till Malmö. Men huvudanledningen till att tunneln byggs är att öka banans kapacitet från ca 3-4 tåg per timme till ca 24 tåg per timme.

Idag är maxvikten per tåg 1100 ton, men på vår och höst måste den sänkas till 900 ton. Med det nya dubbelspåret och tunneln kan man klara över 1600 ton. Detta är en ansenlig kapacitetsförändring Nu är det ju inte bara tunneln som är flaskhalsen, det krävs även att dubbelspåret Ängelholm – Helsingborg och genomfarten i Varberg också blir byggda.

Hallandsås är en urbergshorst som överlag är mer sprickrik än ett normalt svenskt urberg. Åsen bildades genom rörelser i bergrunden för ca 70 miljoner år sedan.

Dess rörelser har i hög grad påverkat bergets karaktär och kvalitet. Där rörelserna har varit kraftigast har stora svaghetszoner bildats.
Tre stora svaghetszoner, flera hundra meter breda, finns längs med tunnelsträckningen, Norra randzonen, Södra randzonen och den mellanliggande Möllebackzonen.

Dessa består av vittrad gnejs och amfibolit som helt har omvandlats till lera. Gnejsen kan till sin struktur liknas vid kexchoklad och amfoboliten vid tvål. Materialet är så mjukt att det kan skäras med kniv. Den svåraste zonen att ta sig genom bedöms vara den ca 300 meter breda Möllebackzonen.

Här är även grundvattnet som rikligast och vattentrycket som högst.

Den nya borrmaskinen, som heter Åsa!, är en 250 m lång maskin om man räknar in alla serviceenheter som ingår i maskinen. Maskinen borrar sig framåt ca 9 m per dygn, och lägger själv in betongsegment (s.k. lining) i det nyborrade området.

Åtta segment bildar en hel ring, och med denna avtätas det borrade området. Maskinen forslar bort allt bortborrat berg och eventuellt inläckande vatten som renas och återförs till åsen. I Möllebackszonen injiceras saltvatten i förborrade 16 mindre hål som borrats i en åtta meter stor ring.

Saltvattenslösningen som håller en temperatur på -35 grader fryser berget så att det kan borras och även förhindra stort vattenläckage.
Läget just nu är att det östra tunnelröret är borrat från söder till strax innan Möllebackszonen.

Borrning för frysning har påbörjats och under hösten skall bearbetning av zonens frysta berg starta. Allt borrarbete sker från söder, och när det östra tunnelröret är klart måste borren anläggningen dras ut söderut för att starta bearbeta det västra tunnelröret.

Starten för tågtrafik genom tunnel beräknas ske 2015, om inga problem och ytterligare förseningar inträffar.

Efter denna intressanta visning for vi vidare till Skottorps slott för lunch och slottsvisning med ingående historiebeskrivning gjordes av nuvarande slottsfrun Ing-Marie Müller-Uri.

Egendomen har lång historia och namnet Skottorp kom sig av en tidig ägare från Skottland under den danska tiden. Skottorps Slott på nuvarande plats uppfördes ursprungligen av Frans Joel Örnestedt på 1670-talet efter ritningar av Nicodemus Tessin d.ä.

Den största händelsen i slottets historia är väl Karl XI giftermål 6 maj 1680 med Ulrika Eleonore av Danmark. Ulrika Eleonore, föddes i Köpenhamn den 11 september 1656som dotter till danske kungen Fredrik III och hans gemål, Sofia Amalia av Lüneburg

Redan framställde svenske ambassadören Nils Brahe Karl XI:s anhållan om Ulrika Eleonoras hand. Änkedrottningen, Sofia Amalia, understödde förslaget, men Kristian V, Ulrika Eleonoras bror och Danmarks dåvarande kung, som först gett sitt samtycke, återtog detta kort därefter det skånska kriget utbröt.

Prinsessan ansåg sig emellertid trolovad och vägrade att inlåta sig på några andra giftermålsplaner.

I samband med fredsunderhandlingarna Lund 1679 återupptogs frågan om ett giftermål mellan Karl XI och Ulrika Eleonora, och ett beslut undertecknades den 26 september 1679 av svenska och danska sändebud.

Detta giftermål utgjorde en länk i Johan Gyllenstiernas skandinaviska politik. Giftermålskontraktet undertecknades av Karl XI den 6 februari 1680. Karl XI ville uppskjuta giftermålet, men Johan Gyllenstierna tog med bruden, då han efter avslutade underhandlingar återvände till Sverige.

Den 4 maj 1680 landsteg Ulrika Eleonora i Helsingborg. Av sparsamhetsskäl skulle bröllopet (bilägret) äga rum i Halmstad För att undvika franske ambassadörens deltagande, han envisades att vilja vara med, beslöts i största hast att vigseln skulle äga rum på egendomen Skottorp tillhörig hovkanslern Örnstedt, i några få personers närvaro, den 6 maj 1680.

Under 1700-talet var det släkterna Coyet och von Krassow som ägde Skottorp och de skötte om ägorna men dessvärre inte slottet. Handelsmannen Peter Möller köpte det förfallna slottet 1813.
På 1829-talet fick slottet sitt nuvarande utseende efter ritningar av hovintendent Carl Fredrik Sundvall, som var arkitekt till såväl park som byggnader, väggmålningar och möbler.

Byggnadsstilen blev den då moderna stilen empire (efter Napoleon) och som företrädare för denna stil räknas Skottorp som det främsta och mest välbevarade i Sverige.

Släkten von Möller ägde godset 1813-1986 och den mest berömda var Peter von Möller. På grund av sina insatser för jordbruket och människorna i bygden blev han adlad 1861. Skottorps Slott blev förklarat byggnadsminne 1986 och jordbruksegendomen styckades av 2002.

Efter den goda lunchen och den intressanta slottsvisningen åkte en del av oss till Hasslöv för att se på den internationellt intressanta Lugnarohögen.

Lugnarohögen i Hasslöv i södra Halland visar hur forntidens människor tänkte sig övergången från liv till död. Från det lilla torpet Lugnaro kan dagens besökare gå in i den restaurerade graven. Längst ned i högen finns ett antal stenar vars placering har formen av ett skepp - antagligen ett symboliskt dödsskepp för den sista färden.

När Lugnarohögen undersöktes av arkeologer år 1926 fann man helt oväntat en åtta meter lång skeppssättning i botten på högen. Invid skeppets södra reling upptäcktes en kista med en urna i som i sin tur innehöll tre bronsföremål - en unik miniatyrdolk, en pincett och en syl.

I övrigt rymde urnan brända människoben och fårben samt en bit ylletyg. Sammanlagt har forskarna funnit lämningar av fyra personer i högen.

Lugnarohögen uppfördes omkring 700 f. Kr. i ett område där det finns gott om andra fornlämningar. Här har forskarna kartlagt hur människorna som lät uppföra graven gick tillväga. Innan högen byggdes schaktades marken av och sedan uppfördes stenskeppet, troligen på den plats där likbålet varit placerat.
I första etappen gravsattes två människor, ett röse välvdes över skeppet och täcktes med grästovor.
I andra etappen begravdes ytterligare två människor. Möjligen kan det finnas rester efter ännu fler personer i den numera skadade delen av högen. Lugnarohögen var länge en förbisedd fornlämning.
Det var på initiativ av traktens kyrkoherde Victor Ewald i Östra Karup som utgrävningarna påbörjades. Numera når besökarna graven genom det lilla torpet Lugnaro som också rymmer en liten utställning om utgrävningarna.

Så var det dags för återfärd. Claes-Thure och jag hade naturligtvis på de små vägarna på åsen och i landskapet kring Skottorp åkt nedcabbat och njutit av sol och vind när vi kört. Men nu var det dags att cabba upp, innan vi gjorde entré på motorvägen mot norr.

Vi tackar Göran och Ylva för det trevliga initiativet till det intressanta program vi fått uppleva på årets Bjärerally.

Text: Svante Runberger
Foto: Göran Berg